please, please, please

Känner mig nere.

Vet inte om det beror på tillskott av hormoner, stress eller trötthet,

eller något annat.

Känner mig så jävla dum för att oron aldrig släpper.

Så lite känns värt nu

och jag saknar helt vilja att äta.

 

Good times for a change
See, the luck I've had
Can make a good man
Turn bad

So please please please
Let me, let me, let me
Let me get what I want
This time


Varför måste jag vara rädd?

Abstinens.
Känner mig så krävande, även om jag nog lyckas dölja det bra.
Vill höra ifrån jämt, jämt. Vill vara minst lika saknad som jag saknar.
Vill sluta vara rädd.

Under kepsar och mössor
blinkar ögon som ögon ska blinka
Han gör det utan att tänka
Lika lätt som det är att vinka farväl
Jag vill inte vara rädd
Vaför måste jag vara rädd?

well, I don't know

Jag känner mig lite uppgiven när jag halvt ligger ner i min säng. Omgiven av matteböcker, häften, miniräknare och suddbitar. Suddar ut det jag skrivit för tredje gången. Jag har ingen aning om hur det här kommer gå, jag hoppas på det bästa bara.

 

Det känns som att jag står på ostabil grund just nu. Det finns inget solitt att hålla sig i. Jag känner mig förbannat ensam på något vis, fastän jag inte är ensam. Inte egentligen.

 

Saknaden smyger sig på igen. Jag som klarat mig flera dagar. Det är nog mitt eget fel, att se "Sunes jul" var nog en dålig idé, men jag kan väl inte gömma mig från allt? Det finns alldeles för mycket saker att undvika för att det ska vara möjligt. Det känns jättelarvigt att det liksom inte bara går över. Jag förstår inte vad grejen är, varför det plågar mig fortfarande, efter all tid. Det var ingenting, egentligen, samtidigt som det var allt. Första och enda gången jag lät någon komma mig så förbannat jävla nära psykiskt.

 

Jag levde med en fördom om att man inte kan lita på andra människor, att de alltid, när det väl gäller, sviker. På något konstigt sätt var jag dum nog att lita på honom. Han återgäldade mig genom att bevisa för mig att jag hade rätt. Hela tiden hade jag rätt, det är det som är grejen.

 

Innan jag träffade honom kände jag mig tom, när han försvann blev jag ännu tommare, uppgiven. Jag har gjort så mycket för att försöka fylla upp tomrummet. Ingenting har lyckats. I värsta fall har det gjort mig ännu tommare, ännu mer misslyckad.

 

Det fanns så många saker jag såg ner på människor för. På många sätt har jag blivit en sån människa nu, en av de jag såg ner på. Jag har förträngt det, jag förtränger det, men skammen finns där. Jag har misslyckats på så många sätt. Innrest inne skäms jag och det finns ingenting jag kan göra för att göra allting ogjort.

 

I came as ice, I came as a whore
I came as advice that came too short
I came as gold, I came as crap
I came clean and I came as a Rat
It takes a long time, but God dies too
But not before he'll stick it to you
Well I don't know, but I been told
You never die and you never grow old


om du kände som jag känner...

Jag vet vad jag gjorde för exakt 52 veckor sen.
Jag satt i en soffa och såg på en film med en katt i knät. Men jag såg inte så mycket på filmen, jag pratade mest.
Och kliade på katten som fällde och mjällade.
Nervös med en konstig känsla inombords, en konstig känsla av att inte vilja avlägsna mig från platsen fortast möjligt, till skillnad från varje tidigare gång.
Det stör mig.

Om du känner
Som jag känner
Känner jag för dej
Om du känner
Som jag känner
Känner du för mej
Om du känner som jag känner
Känns det som om vi känner varann

there's nothing to live for

Förbannade flashback som får mig att minnas.

Jag hade samma klänning på mig på nyår.

Samma klänning som han hjälpte mig att stänga när jag lämnade hans famn för att springa på toaletten.

Samma klänning han öppnade igen.

Jävla förbannade nyår jag hade gjort vad som helst för att återuppleva.

Jävla förbannade fylla som gör det omöjligt att förtränga allt som någonsin hänt.

Jag ska somna till "resan till melonia" nu,

precis som jag gjorde varje jävla natt efter att du åkt.

De nätter jag klarade sova.

 

There's a war inside of me
Do I cause new heartbreak to write a new broken song
Do I push it down or let it run me right into the wind
And I- I feel like I wouldn't like me if I met me
Well I can't stop talking for fear of listening to unwelcome sound
And you haven't called me in weeks and honestly it's bringing me down
Oh I- I feel like I wouldn't like me if I met me
I- I feel like you wouldn't like me if you met me
And don't you worry there's still time
And don't you worry there's still time
There's nothing to live for when I'm sleeping alone


Vem ska trösta knyttet?

Det finns inga sanna känslor längre.

Det finns inga känslor när jag är nykter,

men när jag är full finns det alldeles för många.

Jag gråter bara när jag är full nuförtiden.

Jag är bara genuint glad när jag är full nuförtiden.

Jag påminner mer och mer om min far.

Honom räddade min mor.

Vem ska rädda mig?

 

Det är inte bra när man sitter utomhus på en trapp för att man måste gråta och skrika klart,

för att man inte vill väcka eller störa någon annan.

Det är inte bra när man bara i onyktert tillstånd kan ge utlopp för riktiga känslor.


Jag vaknar upp på mitt rum,

allt är svindel, allting gungar,

allt är svindel, allting gungar,

jag behöver någonting att ta tag i,

jag behöver en fet smäll,

jag behöver mina händer, min första riktiga kärlek,

jag behöver damm på räcket, att skriva i,

jag behöver en droppe riktigt vatten,

jag behöver min mamma,

jag behöver min pappa,

jag behöver en sten, ett träd och en hel näve jord

jag bever något annat än kontroll att fatta,

jag behöver en stol,

jag behöver mina skor,

jag behöver en penna,

jag behöver mina kritor

jag behöver någonting


När allting runt mig faller isär,

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär.

 


orkar inte

Jag tror jag sovit ungefär fyra timmar inatt.

Fyra timmar fyllda av tandagnisslan, komplicerade matteformler jag inte förstår och människor som förföljer mig och vill skada mig.

Och jag blev väckt 5.30 av att någon diskade.

 

Jag ska bara åka till skolan, sitta på det där jävla seminariet och sedan åka hem och sova igen. Om det går. Jag klarar ingenting annat. Jag klarar knappt ens det.

 

Jag vill bara ha stabilitet och min p-uppgift tillbaks. Det är allt jag ber om.


fuck this shit

Jag är så dum i huvudet.

Så jävla dum i huvudet.

Det går aldrig över.

 

Jag vill verkligen inte tycka om, eller sakna

eller tänka på någonting som har med förra vintern, eller ännu mindre, förra våren att göra.

Jag vill inte tänka alls, för jag mår förbannat mycket bättre av att låta bli.

 

Where have all the good men gone and where are all the gods ?
Where's the street-wise Hercules to fight the rising odds ?
Isn't there a white knight upon a fiery steed ?
Late at night I toss and I turn and I dream of what I need

I need a hero, I'm holding out for at hero 'till the end of the night
He's gotta be strong and he's gotta be fast
And he's gotta be fresh from the fight
I need a hero, I'm holding out for a hero 'till the morning light
He's gotta be sure and it's gotta be soon
And he's gotta be larger than life, larger than life


så djupa sår

Tänkte att se på "Rakt på med Sverker" skulle vara det mest optimala sättet att somna på.

Det var det inte, och på något märkligt sätt hamnade mitt medvetande i december igen.

Det gör ont, ont, ont.

Jag är tom.

 

Ge mig tillbaks början av januari.

Eller december.

Eller allra helst nyår.

fan...

 

Jag har gått för långt
Kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå
Slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum
En sekund blir tusen år
För ljus att nå
Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varje gång jag vänder om
Men jag vände om ännu en gång
Orden fastnar halvvägs jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa men jag vet inte vad det är för låt


attention whore

Känner mig sjukt nere, fastän jag inte har någon bra anledning.

Kanske är det för att jag känner hur avståndet mellan mig och mina gamla vänner växer så snabbt, medan avståndet mellan mig och mina nyfunna vänner knappt krympt alls.

Jag tror att jag har någon märklig "attentionwhore-gen" som gör mig sjukt rädd för att bli bortglömd, eller att inte vara någon särskild. Jag vill veta vad som händer hela tiden, vill vara bjuden överallt. Jag vill vara rolig och intressant och känna att jag bidrar, men i stora grupper får jag oftast prestationsångest och sitter tyst. Jag räknar med att om jag öppnar munnen kommer jag bara säga något dumt.

Jag vet att jag måste ge det tid. Mitt tålamod är bara så uselt ibland.


om jag bara kunde

Varför, varför, varför får jag inte spola tillbaks tiden och göra något åt mina förbannade misstag?

Uppenbarligen är jag alldeles för dum för att lära mig av dem.

Och nu har jag nästan panikångest.

 

Kan jag inte bara helt få göra om ett år och två månader av mitt liv?

Kan jag inte åtminstone få skriva ett brev med uppmaningar om vad jag ska låta bli att göra?

Kan jag inte bara få mitt minne raderat?


massor av svammel

Mår illa.

Mår fruktansvärt illa.

Tänker inte kräkas.

Jag hatar att kräkas.

Jag hatar mig själv.

Och mina händer vill skada.

Men jag låter dem inte.

Skriver istället.

Det hjälper knappast.

Inte alls lika effektivt.

 

Försöker äta.

Tuggar och tuggar.

Det tar aldrig slut.

Växer i munnen.

Jag slösar så mycket tid.

Så mycket tid på att tänka på helt meningslösa saker.

Helt meningslösa människor.

Ska jag säga.

Jag är en meningslös människa.

Jag är en ensam människa.

Och kommer fortsätta vara en ensam människa.

Om jag inte tröttnar förstås.

Åh vad mycket skit jag skriver.

Förlåt mig.

Som jag sa tror jag att det ska få mig att känna mig bättre.

Fast det gör det inte.

Men det håller mina händer uppehållna.

Från annan skit.

Sådan som syns.

 

Klockan är snart fyra.

Jag har tvättid imorgon.

Ironiskt.

Jag skulle göra om så mycket.

Bara jag kunde.

Jag kan inte.

Och det jag gjorde känns så värdelöst nu.

Det är så värdelöst nu.

Jag borde inte.

Men jag kunde inte låta bli.

Och jag trodde inte att det skulle skada.

Men det gjorde det.

Jag borde sova.

Jag borde försöka sova.

 

Daddy, am I drowning?
I just can't tell from all the rain
And daddy, can you help me?
I don't think I'll survive this fucking pain
Ooooooh, ooooooooh, oooooh, ooooh


pucko

Jag vill skriva. Massor.

För jag hoppas att det kommer kännas bättre då.

Men det vet jag egentligen att det inte kommer.

Jag måste bara uppehålla mina händer.

Få dem att göra annat än de vill.

Annat än de känner för.

 

Jag är fortfarande full tror jag.

Eller så är jag bara obeskrivligt ledsen.

Jag vet inte.

En blandning kanske?

Jag brukar inte vara obeskrivligt ledsen när jag är full.

Jag brukar inte träffa Jens när jag är full heller förvisso.

 

Jag har inte mått såhär på väldig länge.

Tror jag?

Lite roande att jag ser tre veckor som "väldigt länge."

Eller är det kanske fyra nu?

Jag är i varje fall ett jävla pucko,

som gör liknande misstag gång, på gång, på gång, på gång.


förlåt, men jag orkar inte mer om det ska vara såhär.

Jag orkar inte mer.

Jag orkar verkligen inte mer.

 

Jag gick där genom korridoren,
ganska glad, lite full.
Det står någon där. Någon som jag känner igen.
Någon som inte ska vara där.
På KTH ska man vara trygg, där ska inte sådana människor finnas.

Men han står där. Och jag har inte sett honom sen januari, när jag gråtande lämnade pendeltågsstationen.

Jag stannar upp.
Tittar.
Det är verkligen han.

 

Han säger urskuldrande att han är här med Jimmie.
Jag säger förlåt. Han säger att det inte gör något.
Varför säger jag förlåt..?
Varför säger inte han förlåt?

Jag står där, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. 
Jag är yr, och vill kräkas.
Mest vill jag kräkas.

 

Den andra människan lyckas försvinna varje gång jag är i närheten.
Jag är värdelös, visst är jag det?

Kvällen slutar med ett vädjande sms och ett försök att inte gråta på tunnelbanan. Tårarna rinner ändå. En man ser medlidande på mig. Jag behöver inte medlidande. Jag är förbannat svag och en skam. Jag bör behandlas därefter.

 

I sold my guitar and my piano
I thought that it was these that kept me low
I thought if only I could try and change
That all my pain would be in yesterday


utlopp

Allt kommer över mig igen,

det river, som det inte gjort på så länge.

Jag vill fly, bort, långt bort, hem.

Innan jag slits itu,

i tusen bitar.

 

Allt känns med ens så värdelöst igen.

Så fruktansvärt värdelöst, och tomt och skrämmande.

Bussen hem går om 20 minuter, det finns ingen chans.

Jag borde vara i skolan, på föreläsningen,

jag sitter här med ångest som liknar den jag hade förut,

på den tiden när det inte var något konstigt,

på den tiden när jag knappt åt eller sov.

 

Den slår som vågor, dras undan, kommer tillbaks.

Lämnar ingen yta torr.

Samtidigt som den river upp alla sår,

som jag trodde hade läkt.

Jag känner mig så ensam, fastän jag inte är ensam.

Jag känner mig så liten och obetydlig.

Jag saknar min familj.

 

Jag vill vara stabil.

Jag jobbar på att vara stabil.

Men alla tvivel gror alltför gott i mitt sinne.

Jag skäms över att det fortfarande finns stunder jag önskar allting tillbaks.

Jag måste verkligen hata mig själv sådana stunder.

 

Make me go without a word,
Get so crazy when you shut up.
Wake up in a panic,
Room is dark - you know this body.
Could be this way with almost just anybody,
So put me next to the window;
put me next to the light.


En minut


omstart; bittrare!

Idag är dagen efter en torsdagspub.

Jag är fruktansvärt bitter,

över att jag blir påmind igen, och igen, och igen, och igen.

 

Jag trodde nästan att han skulle gå upp i rök,

men nej, det gjorde han inte, han är som "en bajskorv man inte kan spola ner"

och ja, jag är fullt medveten om att han nog tycker detsamma om mig.

 

Inte för att jag tror att han bryr sig, det är ju han som beter sig som ett jävla svin genom att bara göra ingenting, och det är jag som blir bitter och plågas, och blir aggressiv och gör en massa hemska saker jag ångrar.

Det är jag som drömmer drömmar, påminns och vädjar om och om igen om ett svar.

Jag får inget förbannat svar. Jag vet att jag aldrig kommer få något förbannat svar, för han är lika jävla envis som jag, och jag tror att han saknar svar.

 

Jag har varit så jävla glad, länge, men nu känns det som att hela jag punkterats och ligger som en uppfläckt badring på en öde strand i oktober.

 

Har de ikke en flyplass her, jeg har'ke tid nå
har de ikke en fyr til å kjøre meg hjem 
har de ikke en symaskin eller limbånd
noen har ødelagt meg igjen ...


if only i would wake

Helt plötsligt sköljer det över mig,

jag har lust att lägga mig ner på golvet och självdö,

eller ännu bättre; skjuta mig själv när jag ändå ligger där.

 

Jag ser bara ett skal, inte människan innanför.

Skalet är alldeles för likt ett annat skal,

som jag känner mycket bättre än jag borde och önskar.

 

Ibland orkar min hjärna inte göra någon åtskillnad,

skalen blir synonyma med varandra.

Det är då det blir svårt att koncentrera sig på annat,

när bara uppenbarelsen i sig blir som ljudet från en gaffel mot en tallrik.

 

Och jag känner mig så fruktansvärt sorglig, dum

och psykiskt instabil när jag skyndar bort, bort,

mot tunnelbanan,

utan att ens säga hej då.

 

I should know who I am by now
I walk
The record stands somehow
Thinking of winter
Your name is the splinter inside me while I wait

 

Jag vill inte ha tillbaks det ryggradslösa kräket, 

det handlar inte om det.

Det handlar om att jag inte vill påminnas om hur bra allt var innan jag tappade hoppet på att någonsin hitta en människa jag kan tycka om.

Och det handlar också om att jag inte kan föreställa mig mig honom med någon annan än mig...

 

Jag försöker träffa andra
Men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig
På alla sätt
Det är dags att lägga på
Men att stanna känns så rätt


kall

Jag känner mig så dum på något vis. Saker och ting är så mycket mer komplicerade än vad de var förut.
Jag är så mycket mer komplicerad, omvärlden känns mycket mer komplicerad.
Känslor är svåra och svaga, större delen av tiden känner jag mig befriad från dem.
Jag är kall.
Det skulle vara så lätt att skylla på det som varit.

 

Jeg er'ke pendler, jeg har'ke månedskort
jeg bare falt av toget da det stoppa brått  
da jeg slo inn døren, til kupeen vår  
og hun var naken da, og de lå begge og sov  
perrongen ble det stedet som var trofast  
så på togene passere, men jeg sto fast 
satt på benken min og så på at alle tok plass


ännu ett steg

För varje steg jag tar sjunker jag djupare och djupare ner i den grav jag själv grävt.

okapabel

Insåg någonting,
att jag lagt ner så mycket tid och energi på ett ingenting.
Insåg att jag känner att jag gjort bort mig igen, för ingenting.
Varför har jag blivit så svag?

Jag var stark, jag klarade av ensamhet,
jag trodde inte att alla människor jag träffade ville mig illa.

Jag dras till människor som vill mig illa.
Jag dras till svartsjuka människor,
jag dras till oempatiska människor,
jag dras till människor som ljuger för mig.
Gång, på gång, på gång, på gång.
Och varje gång jag tror att jag hittat någon som ska vara annorlunda inser jag att jag har fel.
Jag är inte längre kapabel att hitta snälla människor.

It's love that leaves and breaks
The seal of always thinking you would be
Real happy, and healthy, strong and calm
Where does the good go? Where does the good go?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0