Det ät något särskilt med vissa människor. Det räcker nästan med att se dem i ögonen för att inse att man aldrig vill ha något med dem att göra. De nästan utstrålar ondska och obehag. Ibland inbillar man sig säkert, men inte alltid.

Det bor en sån kille i min korridor. Jag har alltid försökt vara snäll och sägga hej när jag sett honom, fastän han knappt svarat, utan oftast sett bort och låtsats som om det regnade. Jag vet inte om det är därför, eller om det är för hans obehagliga blick, men länge har jag känt att jag ogillat honom, fastän jag inte haft någon egentlig anledning, mer än att han betett sig ouppfostrat. För någon vecka sen insåg att jag inte var ensam i mitt ogillande. Några pratade högt i köket och han snäste aggressivt till dem att vara tysta. En av dem började gräla med honom, men det slutade inte värre än att de som varit högljudda blev ännu högljuddare.

Det har förutom vägglössen varit lugnt i korridoren den senaste veckan. Jag har inte sett honom bråka mer med någon, förvisso har jag knappt lagat någon mat och därmed inte uppehållit mig i köket längre stunder, men jag har inte hört något om något gräl heller.

Förrän idag.

Jag hade precis kommit hem när jag såg att en grupp människor samlats i köket. Någon säger att en kille blivit knivhotad och jag vet redan då vem det var som höll i kniven.

Polisen har hämtat honom nu. Jag hoppas han inte kommer tillbaks.