Inatt har både jag och min broder gjort någonting vi aldrig gjort tidigare -åkt ambulans. Av någon anledning kom min mage plötsligt på att den hatade livet och straffade mig genom att utsätta mig för den värsta smärta jag någonsin upplevt. Jag skrek och grät som ett litet barn och bet mig själv i armen av ren desperation.

Efter att jag legat och skrikit i 2 timmar på akuten så gick det plötsligt över. Då hade fortfarande ingen ens pratat med oss. Då ingen av oss orkade vänta där hela natten begav vi oss istället hemåt.

Varför min mage helt plötsligt började hata mig är oklart. Det enda jag minns att ambulanspersonalen nämnde var graviditet, troligtvis eftersom det var det mest skrämmande scenario jag kunde föreställa mig. Tanten jag pratade med från sjukvårdsupplysningen trodde att jag kanske hade en cysta som spruckit. Vad det än var gjorde det okristligt ont och jag hoppas aldrig någonsin utsättas för det igen.