Jag vet inte riktigt varför,
men titt som tätt återkommer känslan av livets menlöshet.
Inte för att jag aldrig kände såhär innan,
det var bara inte på samma sätt.
Inte lika intensivt,
inte lika ofta.

På sätt och vis känner jag mig ensamnare än förut.
Även om jag alltid vetat att man i slutänden bara har sig själv,
så tog själva bekräftelsen av det mig hårt.
Alldeles för hårt,
så hårt att jag oftast inte ville leva mer.
Men jag överlevde.

Jag är fortfarande bitter,
och arg
och ledsen...
Men jag antar att det stegvis försvinner,
blir bättre.
Och jag antar att bara allting lagt sig lite till,
så kommer jag att bli naiv igen.
Och jag antar att det är först då som jag kan bli lycklig.




And I will never learn from this
And you'll regret all the hugs and kisses
And I will never learn from this
And you'll regret all the hugs and kisses
And I will never learn from this