Sålänge jag inte på något obehagligt sätt påminns så känns livet lätt att leva.
När jag påminns får jag å andra sidan galet mycket ångest.
Det är i sådana stunder man uppskattar att elevhemspojkar kommer insläntrande och vill prata.

Studenten imorgon,
även om det inte känns så.
Dags att städa sitt elevhemsrum kanske?
Eller åtminstone göra en gång som min familj kan gå igenom när de kommer med min nya, älskade dator.