Mitt liv känns som en film,
fast långsammare,
mer detaljrikt.

Jag bara väntar på att den ska nå sitt klimax,
att den till sist antingen ska plana ut i ett ingenting,
en lättnad.
Eller att allting går åt helvete,
att jag ska kastas djupare in i vad jag än befinner mig i,
innan allting vänder,
och jag långsamt blir lycklig igen.
Eftertexter som glider förbi.
Så är det över.