Mina nya kängor ligger på ICA i Bergshamra. Nu ska jag springa och duscha, sen åka till Lappis och till slut hämta ut mitt paket! Känner mig lycklig på ett sätt som ensast konsumtion kan framkalla. Sorgligt, men trevligt.

 

*läsa

*se på Masterchef Australia

*äta frukost

*plugga

*spela angry birds

*plugga

*laga mat

*äta mat

*plugga

*se ett avsnitt Dexter

*sova

 

Jag längtar till att tentaveckan är över...

Jag är hemma och försöker plocka ihop det jag får ner i min ryggsäck och en påse. Det är inte överdrivet mycket då min kudde tar upp den mesta platsen. Än så länge har sambolivet gått bra, fastän vi har olika uppfattningar om att storhandla. Jag fick i varje fall min vilja igenom (även om jag fick göra det själv då han råkat få med sig fel busskort) och nu är kylskåpet överfullt. Nu ska jag bara rota fram alla sushigrejer så är jag klar här, för imorgon ska vi göra sushi och tvätta för att fira vår (officiella) 3-månadersdag.

Ju mer jag tänker efter desto fler saker behöver jag. Ganska snart är både ryggsäcken och väskan full och det känns ändå som om jag inte fått med mig allt jag vill. Fastän de "få" kläder jag packat ner säkert utgör en ganska stor procent av hans sammanlagda garderob.

 

Jag har inte ens kommit till kylskåpet än. En del saker ska slängas, andra ska tas med, resten får stå kvar. Mitt köksskåp vågar jag inte ens börja rota i än.

 

Golvlisten längs dörren är sprayad med rödcederolja, det i kombination med att det inte finns någon att kalasa på, borde hålla kräken borta.

Men nu ska jag ta itu med diskberget på min dator.

Vanemänniska som jag är känns det just som att jag skurit bort en del av mig själv och slängt till hundarna.
En del människor börjar röka, andra knarkar, jag hänger på forum. Och nu avregistrerade jag precis mitt konto på en sida jag loggat in på så gott som varje dag i tre år.

 

Jag är glad över att jag inte vet hur många timmar jag slösat där, även om det har gett mig en massa bra saker också. Den senaste tiden har jag dock känt mig som en gammal bitter gubbe varje gång jag loggat in och även när jag tänkt att jag skulle låta sidan vara ett tag har det gått högst en timme eller så, så har jag suttit där igen. Det finns inget som heter "skära ner", antingen har man massor att göra, eller så sitter man där.

Men nu är det nog.

Efter en kanske lite för stor lunch i form av en sopptallrik och två skivor knöckebröd är min mage inte så glad. Inte så att den gör ont, men det känns lite som att den svällt upp till sin dubbla storlek och att en liten alien flyttat in. Jag är mer än frestad att stanna hemma två timmar till och i lugn och ro smälta maten medan mina klasskamrater plågas med akustik och sorroundsystem. Så får det nog bli.

Man vet att man har en bra föreläsare om denne en vecka innan inlämning av projektarbetet förstår följande:

 

*Det är bra att informera om projektarbetet

*Det är inte rimligt att skriva 40 sidor om två studiebesök.

*Det finns inte så många företag som håller på med optik och fotometri just inom den delen vi läst om i kursen i Sverige, de finns snarare i Tyskland och USA.

 

Vi har endast inbokat ett besök, som ska ske imorgon och deadline är nästa onsdag och jag har redan magkatarr. Det kan bara bli bättre.

Har en stillsam fredag i min ensamhet. Hade hoppats bli klar med första programmeringslabben idag, men som vanligt fastnade jag. Förstår inte vad de vill att jag ska göra, men även om jag förstått vad hade jag säkert inte förstått hur i vilket fall.

 

Är frustrerad över läget och över att jag sitter ensam med helvetet. Jag är nog ingen teamplayer. I varje fall inte när det kommer till sånt här, att behöva anpassa sig, se hur tiden rinner iväg tillsammans med bonuspoängen till tentan. Nej, ska det vara såhär kanske det är bättre att vara ensam trots allt. Jag önskar bara att jag börjat tidigare.

Just nu är jag på sjukt dåligt humör. Frustrationen över att mitt program inte fungerar som jag vill och att jag knappt vet hur jag vill att mitt program ska fungera gör mig apatisk och modfälld. Inte blir det bättre av att inte ens den första labben av tre är klar när redovisningstillfället är på torsdag. Jag tror att det är bäst att låta det hopplösa vara och koncentrera mig på ljud istället (alltså kursen). Till min förtjusning har jag märkt att räkneövningarna där är relativt lätta och konkreta. Än så länge.

En gång för några år sedan sa en person till mig att man inte ska tycka illa om någon man varit tillsammans med eftersom man någon gång tyckt om den personen väldigt mycket, och att då tycka illa om den är detsamma som att idiotförklara sig själv för att man hade de känslor man hade. Och ja, i det fallet hade hon rätt och även när jag försökte hittade jag inget annat fel med personen i fråga förutom att han var ryggradslös (vilket i och för sig är ett relativt stort fel om man tänker efter). Problemet är dock det motsatta i det senaste fallet. Jag kan inte hitta en enda bra egenskap hos människan ens när jag försöker. Jag måste helt enkelt ha lidit av sinnesförvirring som varade i några månader.

 

Detta är någonting som stör mig. Att jag på något vis gjort ett val jag i efterhand inte förstår eller ens känner att jag kan stå vid, utan mest vill ignorera och glömma bort. Inte för att jag tänker på det så ofta, men när jag av någon anledning blir påmind väller en frustration upp inom mig. Så länge ingen påminner mig låtsas jag mest som om det aldrig någonsin hänt.

Nej, jag gick inte upp halv 7. Jag sov till 8 istället. Vet inte var min viljestyrka gömt sig.

Har lugnat mig och insett att anledningen till att allt känts så förbannat värdelöst de senaste dagarna varit för lite sömn, stress och vantrivsel (vem fan hittade på konceptet studentkorridor!?) mestadels och kanske lite hemlängtan. Dock förstår jag inte varför jag konstant mår lite illa eller saknar matlust.

 

Det blev ingen träning idag heller, jag börjar 8 imorgon. Med ljudövning. Det i särklass tråkigaste ämne jag läser just nu. Så det blir till att gå upp halv 7 imorgon för mig igen.

Ikväll planerar jag att sova tidigt och hoppas jag slipper somna imorgon, för föreläsaren såg så stött ut imorse...

 

Woke up this morning and it seemed to me,
that every night turns out to be
A little more like Bukowski.
And yeah, I know he's a pretty good read.
But God who'd wanna be?
God who'd wanna be such an asshole?
God who'd wanna be?
God who'd wanna be such an asshole?

Ett konstant illamående har legat på hela dagen. Funderar på om jag kanske ätit för lite de senaste dagarna, vilket även skulle kunna förklara mitt märkliga humör. För jag kan inte hitta någon annan vettig orsak till ångesten och humörsvägningarna som plötsligt uppenbarat sig. Å andra sidan är det inte så jävla trevligt att äta mat när man mår illa.

Jag vaknade klockan 06.00 och kände mig på samma sätt som när jag somnade. Inget vidare.

Det slutade med att jag bäddade ner mig igen och sov vidare med drömmar om fester och Harry Potter. Nu mår jag bättre, men har dåligt samvete över den missade programmeringsföreläsningen.

Korridorslivet fortsätter. Jag svär över bristen på diskmedel och gör så lite jag kan på listan över sysslor man ska göra under köksveckan. Samtidigt besökar jag signalistens hemsida alldeles för ofta för att se om det, mot förmodan, skulle ha kommit några erbjudanden om lägenheter. Bara tre nya lägenheter den här veckan och två av de från förra veckan har gått vidare till andra sökanden. Fortfarande tre från förra veckan kvar. Man kan ju hoppas åtminstone!?

Igår var jag på filmkväll. Huvudpersonen i filmen skulle under en kort sekvens i filmen stå på huvudet ungefär på detta sätt:

 

 

Det gick milt sagt inget vidare för honom. Jag, som gjorde sådant lätt som en plätt för något år sen sa då: "Men, det där är ju inte så svårt..." En av de andra som var där sa att hon mindes att hon fått kämpa massor för att komma upp sådär. Det gjorde mig väldigt fundersam. Så jag var tvungen att undersöka huruvida jag fortfarande kunde stå på huvudet längre eller inte.

Det kunde jag inte.

Nu är jag väldigt olycklig, men jag tänker öva upp denna förmåga igen!

Sen kan man i och för sig fråga sig vad det är bra till...

 

Jag/vi har börjat kolla på lägenheter. Det ser inte lätt ut, men hoppfullt. Kanske.

Ibland blir jag helt insnöad på saker. Jag kan sitta och läsa hur mycket som helst om det, är det en lägenhet ser jag hur lång resvägen är till skolan, är det ett föremål jämför jag priser på olika sidor och läser vad folk skrivit om det, men jag har nog aldrig tidigare fastnat för en hundras.

Jag är mer av en kattmänniska, men den senaste tiden har jag fått upp ögonen mer för hundar, kanske för att jag saknar min egen. Det började med att jag såg en jättefin hund vid tunnelbanan, jag tänkte fråga ägaren vad det var för ras, men så hann jag inte eftersom tåget kom. Idag råkade jag av en tillfällighet hitta en bild på en hund som såg ut att tillhöra samma ras. Jag skapade en tråd på ett forum där jag frågade om någon visste vad det var för ras, och vips hade jag namnet på den; eurasier. Eurasiern är en blandning mellan samojedhundar (vilket är samma ras som hunden jag har hemma), chow chow och keeshond.

Personligen tycker jag inte att man ska stötta avel på sjuka hundar men ah.. vissa tycker att de är så söta att de struntar i att de ej mår bra
Dessutom verkar det vara en väldigt sympatisk hundras, utifrån vad jag läst, som kräver normalmycket motion.
Om/när jag skaffar hund får det gärna bli en sånhär!

Igår gjorde jag någonting jag inte gjort förut. Jag skulle försöka hjälpa David att köpa nya kläder. Innan ni dömmer mig till världens elakaste flickvän som bestämmer vad, när och hur han ska handla sina kläder vill jag inflika att det var han som ville handla (eller snarare var tvungen) och frågade mig om jag ville följa med.

 

Jag upptäckte ganska snart att vi har väldigt olika sätt att handla kläder på.

 

Mitt sätt:

 

1. Gå runt i affären och noggrant kolla igenom vad som finns.

2. Plocka ihop det som ser fint ut och som jag vill prova (sker samtidigt som steg 1)

3. Prova kläderna.

4. Köpa de jag tyckte om.

 

Hans sätt:

 

1. Gå in i affären.

2. Titta runt (på stället).

3. Gå ut ur affären.

 

Jag kände mig väldigt mycket som min mamma när jag till slut tappade tålamodet och mer eller mindre drog iväg med honom till Dressman och vägrade ta "kanske" som ett svar på om skjortorna var fina eller inte eller om han ens skulle kunna tänka sig att ha på sig dem. När han till slut kom ut därifrån med en plastpåse var han betydligt mer tillfreds än när vi gick in, så jag antar att jag genom år av observerande lärt mig något av min moders pedagogik (/tjat) på både min lillebror och min fader...

Det ät något särskilt med vissa människor. Det räcker nästan med att se dem i ögonen för att inse att man aldrig vill ha något med dem att göra. De nästan utstrålar ondska och obehag. Ibland inbillar man sig säkert, men inte alltid.

 

Det bor en sån kille i min korridor. Jag har alltid försökt vara snäll och sägga hej när jag sett honom, fastän han knappt svarat, utan oftast sett bort och låtsats som om det regnade. Jag vet inte om det är därför, eller om det är för hans obehagliga blick, men länge har jag känt att jag ogillat honom, fastän jag inte haft någon egentlig anledning, mer än att han betett sig ouppfostrat. För någon vecka sen insåg att jag inte var ensam i mitt ogillande. Några pratade högt i köket och han snäste aggressivt till dem att vara tysta. En av dem började gräla med honom, men det slutade inte värre än att de som varit högljudda blev ännu högljuddare.

 

Det har förutom vägglössen varit lugnt i korridoren den senaste veckan. Jag har inte sett honom bråka mer med någon, förvisso har jag knappt lagat någon mat och därmed inte uppehållit mig i köket längre stunder, men jag har inte hört något om något gräl heller.

Förrän idag.

 

Jag hade precis kommit hem när jag såg att en grupp människor samlats i köket. Någon säger att en kille blivit knivhotad och jag vet redan då vem det var som höll i kniven.

Polisen har hämtat honom nu. Jag hoppas han inte kommer tillbaks.