Jag sitter på pendeltåget,
min blick faller på en reklamskylt
"International IT College of Sweden"
hade jag inte kommit in på Budogymnasiet hade jag gått där istället,
en helt annan stad,
ett helt annat liv.

Stirrar ut genom fönstret istället,
ser hur allt ljus blixtrar förbi.
Det är vackert.
Men jag vill inte vara här.
Å andra sidan finns det ingenstans jag vill vara så det kvittar nog.

Åker förbi Älvsjö.
Ingen lägenhet där inte.
Jag är väl inte förvånad direkt,
säg någonting som fungerar som det borde...
Men visst hoppades jag alltid.

Brottas med tankar om ett sundare liv,
om att äta ordentligt, börja träna igen.
Samtidigt vill jag sluta äta helt.

Väl ute ur tåget drar jag upp huvan,
ni ser mig inte,
jag finns inte.
Går med lätt böjd rygg,
som om det skulle få mig att försvinna ännu mer.

Vita flingor virvlar ner.
Det snöar visst.
Mina ben är stela och domnade.
Nästan staplar fram,
lite sorgset,
som om de visste att ingen kommer värma dem väl hemma.

Rösten i min mp3 skriker ut
I never knew how much I needed you til now
och det är kanske sant.