Jag blir så arg på mig själv.
För att jag nedlåtit mig till att bli kär, bara ordet i sig får mig att vilja kräkas.
För att jag är såpass ointressant att det enda jag kan bidra med i din värld är att säga vilka sidor vi har läxa på.
För att jag är känslostyrd.
Och för att jag valt så jävla fel här i livet.

Som om Jag bryr mig
Sänk mitt hjärta som en sten
Ge mig en käftsmäll Jag är feg

Det kliar under huden.
Jag vill riva hål.
Skrubba bort alltihop med stålull.
Ömsa skinn,
födas om på nytt.

Ena stunden är jag glad, nästa går jag sönder.
Jag är psykiskt instabil...
Jag var aldrig såhär förut..?

Jag önskar bara att det fanns någon jag kunde berätta för exakt hur det känns inuti utan att behöva oroa mig för att bli idiotförlarad.