"Lugn Sofie, lugn, skriv inget dumt nu!"
Men det är försent. Blodet kokar och fingarna skriver som av sig själv.
Den sorgliga ursäkten till människa ska tryckas ner, långt ner i skorna, längre ner än vad den redan befinner sig.
Ner under marken, bort, bort, bort.

Vad fan tjänar det till att jag emellanåt försöker hålla mig undan och bete mig som folk, när svinet vill provocera mig. Jag är lätt att provocera och jag är besviken.
Fortfarande.

Emellanåt vill jag bruka fysiskt våld. På riktigt. Tror jag i varje fall.
Ett slag på käften. Slå på den som redan ligger ner.
Det är inte mitt fel att han ligger, jag försökte dra upp honom, men han drog nästan ner mig också.
Ligg kvar för guds skull, men spottar du på mig så slår jag dig, så hårt jag kan.
Och helst slår jag ut alla dina tänder. Och du vet att jag vet alldeles för mycket om dig.