Jag har precis tränat.

Det var underbart att återigen stå i den lilla träningssalen iförd min karatedräkt och ett lånat bälte.

Att få slå ur sig gamla aggressioner under ordnade former.

Jag har mycket, mycket mer undertryckta aggressioner, det väntar mig många, många fler träningar också...

Jag fick åka via Spånga. Där fanns ingen snö, och ingen is, och ingen jävla bil och ingen jävla människa som väntade på mig. Och jag blev lite hatisk. Inte för att jag väntat mig något annat, men i alla fall.

Emellanåt blir jag bara så fruktansvärt bitter, för att jag tillät mig tappa garden, släppa in slag efter slag, för att sedan fortsätta slå mig själv. För en jävla människas skull, med betoning på "jävla."

Men allt har blivit så mycket bättre, och jag antar att någon dag kommer även jag hitta någon som inte är ett jävla svin, för till skillnad från Ella tror jag att sådana existerar.