Helt plötsligt sköljer det över mig,

jag har lust att lägga mig ner på golvet och självdö,

eller ännu bättre; skjuta mig själv när jag ändå ligger där.

Jag ser bara ett skal, inte människan innanför.

Skalet är alldeles för likt ett annat skal,

som jag känner mycket bättre än jag borde och önskar.

Ibland orkar min hjärna inte göra någon åtskillnad,

skalen blir synonyma med varandra.

Det är då det blir svårt att koncentrera sig på annat,

när bara uppenbarelsen i sig blir som ljudet från en gaffel mot en tallrik.

Och jag känner mig så fruktansvärt sorglig, dum

och psykiskt instabil när jag skyndar bort, bort,

mot tunnelbanan,

utan att ens säga hej då.

I should know who I am by now
I walk
The record stands somehow
Thinking of winter
Your name is the splinter inside me while I wait

Jag vill inte ha tillbaks det ryggradslösa kräket, 

det handlar inte om det.

Det handlar om att jag inte vill påminnas om hur bra allt var innan jag tappade hoppet på att någonsin hitta en människa jag kan tycka om.

Och det handlar också om att jag inte kan föreställa mig mig honom med någon annan än mig...

Jag försöker träffa andra
Men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig
På alla sätt
Det är dags att lägga på
Men att stanna känns så rätt