Allt kommer över mig igen,

det river, som det inte gjort på så länge.

Jag vill fly, bort, långt bort, hem.

Innan jag slits itu,

i tusen bitar.

 

Allt känns med ens så värdelöst igen.

Så fruktansvärt värdelöst, och tomt och skrämmande.

Bussen hem går om 20 minuter, det finns ingen chans.

Jag borde vara i skolan, på föreläsningen,

jag sitter här med ångest som liknar den jag hade förut,

på den tiden när det inte var något konstigt,

på den tiden när jag knappt åt eller sov.

 

Den slår som vågor, dras undan, kommer tillbaks.

Lämnar ingen yta torr.

Samtidigt som den river upp alla sår,

som jag trodde hade läkt.

Jag känner mig så ensam, fastän jag inte är ensam.

Jag känner mig så liten och obetydlig.

Jag saknar min familj.

 

Jag vill vara stabil.

Jag jobbar på att vara stabil.

Men alla tvivel gror alltför gott i mitt sinne.

Jag skäms över att det fortfarande finns stunder jag önskar allting tillbaks.

Jag måste verkligen hata mig själv sådana stunder.

 

Make me go without a word,
Get so crazy when you shut up.
Wake up in a panic,
Room is dark - you know this body.
Could be this way with almost just anybody,
So put me next to the window;
put me next to the light.

En minut