Emellanåt blir jag hysterisk.
Emellanåt är tanken att behöva utsätta mig för hans närvaro outhärdlig.
I mitt huvud är han ett monster,
som jag ibland paradoxalt tror att jag tycker om.
Men som jag oftare vill slå och spotta på.

Egoistiska äckliga svinmänniska.
Som jag vill sönderdela till en miljard små bitar
så små att de inte längre finns.
Då finns inte längre någonting att vara bitter eller ledsen
eller arg eller besviken på.

Han är att jämföra med en kronisk sjukdom,
en inflammation,
en odödlig lus.
Ett skavsår.
Ett ärr på min handled.