Jag sticker in nyckeln i låset, vrider om, öppnar dörren.
Möts av en överlycklig, hoppande hund.
Som vanligt vet hon inte var hon ska göra av sig och springer gnyende omkring med en tom burk cremé fraiche i munnen.
Hon vägrar lämna min sida,
som om hon vore rädd att jag skulle ge mig av lika snabbt som jag kommit,
lämna henne helt ensam i ett stort tomt hus.

Stillheten sträcker ut sina armar, omfamnar mig,
är det såhär den känns?
Som om jag hunnit glömma innebörden av det som en gång var vardag.
Det är ganska trevligt ändå, på sitt sätt.

It's a funny thing about coming home,
looks the same, smells the same, feels the same...

Skrev mitt första IG idag, på fysikprovet, jag skrattade bara,
för inte alls länge sen hade jag blivit knäckt.
Jag har förändrats väldigt mycket den senaste tiden, även om det inte syns utanpå,
jag börjar acceptera nederlag, jag ältar inte riktigt lika mycket,
jag mår bättre.
Om jag bara slutade vara... kär hade det varit ännu lättare.

...you realize what's changed is you