Jag skulle kunna säga att det är ett helvete att åka Swebuss på dagtid,
men att åka det på natten är 10 gånger värre.

Jag hade förväntat mig en ganska folktom buss eftersom det var valborg, men det kunde jag ju glömma.
Ett tag såg det åtminstone ut som om jag kunde få behålla två säten för mig själv,
men säg den lycka som är beständig.
Innan jag visste ordet av hade en tjock norsk slagit sig ner bredvid mig.

John åkte också med bussen igår, han satt på andra sidan gången, så vi satt där och pratade över huvudet på norsken.
Han såg besvärad ut, så jag hoppades innerligt att han skulle erbjuda sig att byta plats med John,
men det gjorde han såklart inte.

Han satt för nära,
inkräktade på mitt säte.
Jag tänkte att det kanske inte är så lätt att vara tjock,
men kunde ändå inte låta bli att vara irriterad över att hans tjocklek gick ut över mig.
Vilket var jävligt barnsligt tänkt,
men jag brukar vara jävligt barnslig när jag är trött.

Min rygg värkte, den är inte gjord för busssäten,
och den tjocka norsken uteslöt mina möjligheter att sitta som jag ville.

Jag klarar inte av när främmande människor sitter sådär nära,
nästan på mig.
Jag kunde inte slappna av ordentligt,
vilket ledde till att jag varje gång jag somnade vaknade jag till med ett ryck.

Tydligen var inte norsken så tjock som jag trodde,
kanske tyckte han bara om att sitta alldeles för nära främmande människor,
för efter att jag ett flertal gånger ryckt till så satt han inte lika nära längre.
Det är möjligt att han tror att jag lider av en allvarlig CP-störning.
Men det var det lugnt värt.
I Karlstad bytte han plats.

On and on I'll take the long way home.