Det är så gott som bestämt nu.
Jag kommer troligtvis inte att läsa specialidrott c till hösten.
Jag har lovat mig själv och andra att inte bestämma mig riktigt än, men jag vet innerst inne nästan säkert hur det kommer att sluta.

Man kan se det som ett misslyckande,
men jag väljer att se det som min räddning.
Vad jag än i slutändan väljer så ångrar jag inte mina två år på Budogymnasiet.
Det är klart att jag lyckats spara ihop ganska många ångestfyllda dagar,
någon deciliter med tårar.
Men jag har vunnit så mycket mer, jag har fått en mer realistisk bild av mig själv, en mycket starkare kropp och jag har lärt känna så många nya personer.

Jeg har hørt at noen lever min drøm, jeg lever noen annens
og jeg har ikke hørt noe mer sant for faen

Imorgon ska jag prata med rektorn.