Tja!

Såfort jag skrivit ordet och skickat det ångrar jag mig. Varför stör jag dig för?
Du kommer säkert ändå inte svara, och om du svarar kommer vi utväxla några få ord och sen kommer koversationen dö ut. Jag får prestationsångest över att inte vara tillräckligt intressant och du blir irriterad över att inte få vara ifred. Antar jag. Fast egentligen vet jag inte. Men jag antar att det är så.

Well I'm missing you, do you miss me now?

Och när jag upptäcker att jag ens tänker de tankarna upptäcker jag samtidigt något mycket värre,
jag bryr mig om vad du tycker om mig och jag bryr mig om dig mycket mer än vad jag trodde.
Men jag vill inte.

no I'm not aware of how
I could possibly love you
without aching

Jag vill inte, det går inte. Det går aldrig.

Men jag borde inte klaga. Jag vet någon som har det mycket värre.
Jag visste inte vad jag skulle säga, vad säger man till någon som förlorat en av de dyrbaraste personerna i sitt liv?
Att bara säga jag beklagar känns på något vis vidrigt. Fast det var det jag sa, även om det lät vidrigt så lät det hundra gånger bättre än allt annat jag kunde komma på.
Förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0