Så satt jag där igen, på bussen med matteboken i knät. Tittar ut genom fönstret och ser hur allt jag känner igen långsamt försvinner bort.

Världen utanför mitt bussfönster blir mörkare och mörkare, tills strålkastarljuset från de mötande bilarna är det enda man kan se.
Timmarna går.
Sätet bredvid är tomt. Det är så jag önskar att det ska förbli.
Men nej.
I Örebro tar en man platsen bredvid. Han förstör mitt mörker och mitt filmtittande genom att tända lampan i taket.
Jag känner hans armbåge i sidan.
Han sitter för nära.
Tillslut slutar han läsa och tittar bara rakt framför sig och allt jag vill är att släcka det där förbannade ljuset.
Men det gör jag inte.
Gömmer bara ansiktet i händerna, försöker stänga ljuset ute, försöker sova.
Misslyckas.

Jag håller på att bli vuxen. Om elva dagar är jag 18, inte för att man blir vuxen då, men det närmar sig.
Jag vet inte om jag vill bli vuxen.
Den finns så mycket man själv kan välja, men inte det.
Vuxen blir du vare sig du vill det eller inte. Om du inte väljer döden.
Men det är för drastiskt.

En liten flicka med sin pappa i handen. Det hade kunnat vara jag. För femton år sen.