Just nu är livet inte lätt att leva...

Jag har ingen matlust, mitt knä har fuckat ur totalt och jag har en rad prov kvar, samt ett coopertest som jag mer eller mindre måste göra trots mitt knä...

Jag vet inte vart jag ska göra av mig, när det blir så här mycket saker jag måste göra slutar det nästan alltid med att jag inte gör någonting vettigt överhuvudtaget. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men jag vet ju att det inte hjälper överhuvudtaget.

Jag vet att det kommer att gå över, att det bara är lite mer än en vecka kvar tills lovet, att jag snart får åka hem och citera "vilse i pannkakan" tills min mamma på allvar börjar fundera på att gå i terapi för att kunna hantera sina hemska minnen av "Storpotäten."

Men så kommer den jävla tiden in i bilden. Tid är något bland det opålitligaste som finns, har man roligt är 17 minuter ingenting, om man springer coopertest är 17 minuter en olidligt lång tid. En vecka kan gå väldigt snabbt, men också fruktansvärt långsamt.

Jag önskar så att jag hade varit frisk i knäet och kunnat springa cooper idag och sen vetat att det var över... -för den här gången. För visst kommer det fler gånger... Dessvärre...

Jag måste plugga fysik. Skjut mig.