Jag lyssnar på Parken och det känns som om jag återigen sitter i mitt lilla 9 kvadrats rum ute i förorten.
Jag kan känna en svag ton av illamående och den fräna lukten av bakfylla. Förvirringen.

Jag hatar det där med känslor, de kommer aldrig tillbaks, och fastän man inte upskattade dem när man hade dem så börjar man ändå sakna dem när de är borta. Med vissa få undantag.

Hallonbergen kändes hemma när jag lämnade, Haninge kändes inte lika hemma när jag återvände, Lappkärrsberget känns knappt hemma alls. På något vis är Värmland fortfarande min fasta punkt.

Fastän jag nyligen flyttat ser jag mig redan om efter någonting nytt. Jag saknar alla boenden jag haft på sätt och vis, men vill inte för för något i världen återvända till något av dem.

Jag har hört det sen jag var liten
Var inte nöjd med det lilla du har
Du förtjänar så mycket bättre
Är det verkligen du du egentligen vill vara
Där ute väntar världen i sitt billiga sken
Trött och självgod, full och obscen

Och jag lägger mig ner...

Och väntar på något stort
Det har jag alltid gjort
Jag väntar på något stort
Jag väntar på något stort
Något som är större än summan av alltihop
Jag väntar på något stort