Jag har ett svar.

Efter åtta månader har jag ett svar.

Jag hade inte räknat med att få något, men nu önskar jag bara att det kommit mycket, mycket tidigare.

Ändå känns det som att en sten lättat från mitt bröst.

Jag känner mig faktiskt friare.

Lyssnar på "Wrists" av Tegan and Sara på repeat.

Läser igenom mitt eget svar, undrar om det kommer läsas av någon annan.

Huvudsaken är kanske egentligen inte att det läses, utan att det skrivs.

Jag har försökt lägga på locket så många gånger,

misslyckats, gång efter gång.

Min undran har alltid fört mig tillbaks, skavt och påmint,

"Varför?"

mejl efter mejl, med "varför?"

Nu vet jag varför, efter åtta månader har jag något konkret,

något jag kan förstå och ta på.

Jag önskar bara att jag inte skadat mig själv lika mycket på vägen hit.