Jag är inte kär, inte överhuvudtaget, vilket ju inte är särskilt konstigt (det hade varit mycket konstigare om så hade varit fallet). Det bara är så att jag är förbannat needy just nu. Jag känner mig ungefär som ett litet barn som står och drar i någons ärm och skriker "JAAAAAAAG FINNS!"

Och det finns några saker som lämnat en massa funderingar hos mig, och jag vill så gärna fråga, men det ska jag verkligen inte göra, för det kan bara bli galet konstigt.

Jag undrar om livet hade varit bättre eller sämre om man bara kunde säga vad fan man menar med saker och ting?

And as the upperdog leisurely sighing
The local cultures are dying and dying
The programmed robots are buying and buying
And all secluded freaks they are still trying trying