tid

När jag går ensam nedför gatan,
omgiven av mörker, dimma och allt det blöta,
så känner jag mig bara så trasig.

Det är nog inte så konstigt,
för jag är trasig.

Men på samma sätt som huden läker
kommer jag läka inuti också.

Jag kommer att bli hel igen,
både utanpå och inuti.
Allt som krävs är tid,
och det har jag troligtvis massor av.

Tid… du är dig inte lik
Min knutna hand i fickan
Sömn… jag kräver ingen sömn
Jag vrider mig på nålar

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0