För ett halvår sedan blev jag rädd när jag försökte föreställa mig framtiden,
jag föreställde mig studenten som dagen jag skulle ta klivet ut i avgrunden och börja falla fritt,
ingen längre som säger åt mig vad jag ska göra, plötsligt ska jag aktivt börja välja själv,
plugga, eller inte plugga? Jobba? Flytta utomlands..?
Tänk om jag inte klarar välja,
om jag slår i marken?


Jag ville aldrig att studenten skulle komma,
samtidigt så var det det enda jag väntade på,
att få börja "leva ett riktigt liv igen."
Så galet dum jag var som envetet höll mig fast vid något som fick mig att må så dåligt.

I varje fall ser jag inte likadant på framtiden nu som då.
De få begränsningarna lockar mer än skrämmer mig,
jag måste inte längre veta exakt var jag är om 10 år
och det känns rätt tryggt.