En verklig dröm.

Jag försvinner bort, in i dimman och bekymmerslösheten.
Somnar.
Klockan är två.

En timme senare får jag brutalt tillbaks lite av mitt medvetande. Det klickar i mitt lås.
Halvt sovande, halvt vid medvetande känner jag paniken stiga inom mig. Dörren öppnas, ett huvud sticks in.
När huvudet börjar tala lägger jag mig lättad ner igen. Det är Niklas.
Jag ber honom gå, mitt huvud är en dimma.
Allt jag vill är att få sova.
Filmen jag somnade till går fortfarande. Men inte han.
Han sätter sig vid fotänden av min säng och kollar på filmen.
Jag är till och med för borta för att slänga ut honom.
Jag försöker falla tillbaks in i dimman, jag lyckas nästan.
Då går han.

Ibland undrar jag vad det är för plats jag bor på.
"Elevhemmet är platsen Gud glömde."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0