Det börjar bli dags att skriva en utvärdering av det gågna året.
Eller snarare så är det dags.
Nu.

Av någon anledning tar det emot, 2009 var på många sätt ett rätt ofestligt år,
samtidigt hände det även rätt mycket bra saker.

Året invigdes i något random radhus i Årjäng,
jag var full för första gången.
Det fann jag mycket roande.

Elevhemmets kyskhetstävling inleddes, efter bara en månad gick jag segrande ur striden.
Budogymnasiet åkte upp till Boden.
Det var kallt som fan,
men jag fick silver i öppna i alla fall.

Min dator kraschade och jag blev bannad från skolans datorer,
eftersom jag spelat Age of Empires 2.

Jag fyllde 18,
vilket firades med tårta, elevhemmet och halva klassen.

Jag blev kär,
och sjuk.
I en månad närmare bestämt.
Förkyld alltså,
kär var jag dessvärre desto längre.

Tina och jag hittade varandra och gick på studentskiva.
(Samt terroriserade John genom att fnittra i hans öra. Stackars pojke!)

Min vilopuls låg på runt 100 slag/minut och jag var allmänt trött på livet.
Bestämde mig för att hoppa av.
Fick en poäng på ett fysikprov.

Anton tog studenten och flyttade ut,
Jenny hade studentmottagning.
Jag möblerade om till tre på natten,
innan jag flyttade in i mitt efterlängtade dubbelrum.

Sommarlov, och jag försvann hem till Värmland,
där stod jag dock bara ut i två, tre veckor innan jag återvände.
Firade Johans 18-årsdag och träffade en massa människor jag saknat.

Åkte hem, stannade där någon månad för att sedan åka därifrån ytterliggare en gång.
Med nattbuss.
Väl i Haninge märkte jag att min stackars sorgsna krukväxt inte bara hade ett brännmärke efter solen utan att den även skrumpnat ihop.
Sov någon timme,
träffade Ella,
åkte på UM-träff.
Chillade några dagar,
gick på Tv on the Radio med Jenny. <3
åkte tillbaks.

Var hemma någon vecka eller två, åkte till Japan.
Blev blixtförälskad (i landet alltså..) och fattig.
Var happy.
Tävlade.
Förlorade.
Brydde mig inte särskilt.
Åkte hem.
Åkte till Haninge igen.

Var ambivalent och allmänt jobbig att ha att göra med.
Hade dåligt samvete.
Sårade.

Årjängsmâten,
blev alldeles, alldeles för full
och skämdes till döds.
Och hade svullna, onda, blåa knän.

Hösten fortsatte,
till skillnad från min träning.
Jag var relativt glad, men lat.
Skolan vände åtminstone,
och jag hade en minikris vad gällde min framtid.

Jag tröttnade på elevhemmet,
och whinade ikapp med Ghelu.

Det blev november, um-träff igen.
Det blev december, jag var gladare än på länge.
Och nu är jag här.

Jag känner att det här var den sämsta utvärderingen någonsin.
Men allt passar inte att skriva på en blogg.