Jag börjar förstå lite varför folk hatar måndagar.

När jag vaknade imorse kände jag att "nu jävlar ska jag klara den här veckans matteseminarium!" Jag gick upp extra tidigt för att se till att komma i tid. När jag är påväg ut till bussen ser jag att en kommer, för att vara på den säkra sidan tänker jag att jag ska springa till den, ifall det skulle vara så att det är den sista bussen som går innan pendeltåget.

Sagt och gjort, jag springer iväg. 
Helt plötsligt försvinner marken under mina fötter och någon millisekund flyger jag, innan jag slår i backen.

Med högerknäet först...

Det bränner en del, som skrapsår brukar göra, jag sätter mig upp.

Jag måste till seminariet! Men jag kan knppast åka dit med trasiga strumpbyxor. Jag tittar på såret. Det glipar. GLIPAR! Jag kommer upp på fötter, haltar tillbaks mot lägenheten.
Svarta fläckar dansar framför mina ögon. Jag mår illa.

Ett steg till, ytterliggare ett. Lägenheten som mål. Ghelu. Ghelu vet vad jag ska göra.

Inne i lägenheten, knackar på hennes dörr, får henne att komma ut i hallen. Allting snurrar, jag måste hålla i mig, det räcker inte. Jag lägger mig ner på hallgolvet.

Jag kvicknar till rätt snabbt och vi beger oss till akuten. Håliga strumpbyxor med ett rinnande sår i mitten.

Väl där blir jag skrubbad med en tandborste i såret och får ihällt allt möjligt i rengöringsväg i det. Sy ihop det vågar de inte, eftersom det är större risk för infektion då, men de upplyser mig om att det nog inte kommer bli ett alltför fagert ärr.

Jag missade ytterliggare ett seminarium, och börjar faktiskt förstå varför människor hatar måndagar!