få som vet

Jag har lämnat mitt obeskrivligt dåliga humör på bussen.

Tror jag lyckades dölja det relativt bra under vårt möte.

Jag känner mig bara förbannat dum och obeksrivligt arg.

Ibland är det lättare att klandra andra än sig själv.

Jag kör på en blandning.

 

Gata var tom, det var to 
natta var gammel, dagen er ung 
leppene åttetall, håndleddene opp mot ansiktet 
klokka var åtte om litt 
våken er våpenet mitt mot klokkeslaget
holdt lenge fast i fastlegen min og hata SAS,
dagene gikk sakte, så kjapt, så sakte igjen
aktivitet var våpenet nå som smaken av henne satt igjen 
igjen hjemme til dagen er født på ny
og medisineleven, jeg lever meg inn i henne,
til legen er nødt til å fly, så 

Det er det få som vet ...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0