Fingrar som försiktigt fumlar över strängar och band.
Skorranden när de hamnar fel,
falska toner som bryter ljudmönstret.
Fingrarna är inte lika koordinerade som de brukade vara,
inte lika starka,
inte lika hårdhudade.
Men de försöker.

Allt jag ser är noterna framför mig.
Svarta,
mot vit botten.
Ett myller kan tyckas,
jag ser ett mönster.
Fingrarna flyttas i takt med att de ändras.
Säkrare nu.
Trädoften sprider sig,
tryggheten.
Bara jag och musiken finns.