Jag läste igenom gamla blogginlägg.
Det var mest hemskt,
eftersom jag fortfarande så starkt minns hur det känns när man är så frustrerad att man bara vill dö,
eller när känslorna är så många och starka att man inte klarar hantera dem, utan istället ligger i en hög på golvet och stirrar framför sig.
Eftersom jag fortfarande minns hur det känns när ljuset är släckt och man ska sova,
men huvudet bara fylls av tankar, saknad och ångest
och hur det känns när man inte vill äta någonting överhuvudtaget.
Jag är så jävla tacksam över att det gick över.

Då hennes ögon är öppna är mörkret där och fördunklar
Hon tänker vi blundar för ljuset bländare kan ingen se
Så hon sluter sig till att hon aldrig sett något riktigt
Hon sluter sig till att hon inte vet hur något är