Får en massa jobbiga tankar som är felfelfelfelfel och osanna.
Förstår inte riktigt varför nu? Av alla tillfällen?
Saknar så många platser, minnen och människor.

Kan minnas första dagen i ettan.
En helt ny människa i en helt ny stad.
Jag kan minnas hur det var att bo på elevhemmet,
mina och Sebbes resor till Kallhäll.
Den ständiga tröttheten, värken i knäet och hemlängtan.
Matte med Magnus, morgonträningar på torsdagar, biologi med Göran och en miljard dumma frågor.

Jag minns den ångestfyllda sommar som följde.
Så mycket träning utan resultat.
Hur elevhemmet på hösten överbefolkades, hur jag bytta klubb, fick börja åka till Aspudden
och förlorade mitt sista uns motivation.
Träningsdagbokskommentarer, skräckfilmsnätter och programmering med Data-Hitler.

Jag minns hur jag kom tillbaks till elevhemmet efter min Japanresa.
Som en relativt lycklig människa.
Jag minns hur jag träffade en fin människa och hur jag lyckades göra mig osams med densamme.
Något som började som en fin vinter men övergick till ett helvete.
Tårar, ångest, betygshets, kärlek, närhet, psykologiprov och mattetentor.

Saknar Haninge, saknar klassen, saknar lärare, saknar skolan, saknar elevhemmet, saknar ica maxi, saknar elevhemspojkarna och Ghelu, saknar alla skratt och känslor jag haft.

Snart inleder jag en ny period i mitt liv, och även om jag kan se att det trots allt gick rätt bra senast, så är jag ändå sjukt, sjukt rädd...