Tjocka vita flingor som virvlade ner,
Som landade i mitt hår, på marken och på träden.
Jag kunde inte låta bli att ta snön som ett dåligt omen.
Tur att den slutade falla.

Jag var på anställningsintervju idag.
Det kändes... sådär.
Eller, ibland känns det bra när jag ser tillbaks på det,
men just då kändes det sådär.

Jag och mannen som intervjuade mig klickade inte lika bra som jag brukar klicka med andra människor i sådana situationer.
Kanske var jag för trött, kanske för nervös,
kanske inbillar jag mig bara.
På fredag får jag veta huruvida jag blir anställd eller inte,
vi är sju stycken som intervjuas för tre platser.

Det sjuka när jag satt där var att jag faktiskt menade allt jag sa.
Att mitt självförtroende blivit såpass bra att jag faktiskt tror att jag är en ultimat människa för det där jobbet.
Det är väl bara att hoppas på att han upplever samma sak, och inte bara ser mig som skrytsam,
för uppriktigt talat så vet jag inte vad jag ska göra om jag inte får det där jobbet.
Värmland är verkligen inget alternativ.