Jag vet att jag förväntas vända övernaturlig skit ryggen,
att förnuft och vetenskap är det enda rätta.
Men jag kan inte låta bli att tro på ödet,
hur orealistiskt det än kan tänkas vara.

Ibland verkar saker bara inträffa alltför lägligt,
ett litet beslut kan ändra allting så fatalt.

Jag tänker att om det hade varit slumpen som styrde, hade inte då saker oftare gått fel?
Åtminstone hälften av allt som sker borde vara skit?
På något vis känns det nu som att det mesta ändå fungerar, och att det som inte fungerar oftast löser sig på något vis i slutändan ändå.

Om inte annat ger det mig tröst att tänka så när saker går åt helvete; att det finns en anledning till att det sker.
Att det inte bara råkat bli så.
Det om något ger mig motivation till att leva.