Jag har halvt lagt ner mina ambitioner på att klara mattetentan i övermorgon.
Det mesta känns meningslöst,
som om livet var ett köksbord och jag en liten trilsk unge,
vill jag bara skjuta det ifrån mig och springa in på mitt rum.
Vad nu mitt rum skulle symbolisera för något..?
Jag vill helst se något meningsfullare framför mig än döden.

Fastnar med hjulen i spårvagnsspåren
Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
Men farten i mig är värre nu,
hjärnan behöver mer för å ha kul
Dricker te och pratar högt på finska
Jekka är smart och fattar det mesta, så jag testar, hörredu

Jag börjar till och med förstå varför folk skaffar barn,
jag menar, vad fan, ska det inte bli roligare än såhär är det ju inte särskilt konstigt.
Vardagstristessen får ju åtminstone en liten törn när man har ett skrikande barn att ta hand om,
dessutom kan man ju se det som ett experiment,
kommer man kunna skapa en vettig människa av den där lilla högen av kött och blod?
Dessutom får man känna sig behövd.
Nej usch, det var osmakligt sagt.
Förlåt.

Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?

Elevhemslivet är inte lika roligt som det varit heller,
vi konstaterade det sorgset förut,
förra året hatade inte människor varandra,
de snodde inte heller varandras mat.
Dessutom fick vi vara relativt ifred, eller ja, det var åtminstone ingen som likt en galen nazistledare sprang omkring och låste in allt löst eller slängde ur sig hot i tid och otid.

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?