Det fanns faktiskt en tid när jag med glädje packade träningsväskan,
när känslan av att stå i en liten gymnastikhall med en nytvättad dräkt var obeskrivlig.
När karate var allt,
och lite till.

Med tugnt sinne packade jag träningsväskan, upptäcker att sista bussen alldeles strax ska gå.
Utanför dörren ser jag den åka förbi.
Kanske hade jag hunnit om jag sprungit.
Men jag sprang inte, gick till busskuren bara för att försäkra mig om att det verkligen var sista bussen,
det var det.
Kanske hade jag ändå hunnit om jag tagit nästa tåg,
kanske,
men jag försökte inte.

I höstas var det faktiskt ganska roligt att träna ett tag,
men det var nog mest för att Marc var där,
och för att jag visste att jag inte hade lång tid kvar där.

Jag känner mig så förvirrad.
Saknar ord för att beskriva allt som rymms inuti.

Full capacity hard wake suck sanity I fake,
Not much more that I can take before I start to bend a break.
Burn the Indian sky the sea, I blot out every memory,
And then I solemn vow I swear, I'll never ever ever fall again.

Vrider upp ljudet.
Måste ha höga ljud att drunkna i, försvinna.
Bli distraherad.
Inte för att jag tycker om det,
men för att det för ett ögonblick fyller upp mitt tomrum.
Skapar ekon som inte gör det riktigt lika tomt, inte riktigt lika ont.