Ibland får jag en känsla av att jag vill skriva ett oändligt långt och utelämnande blogginlägg.
Där jag bara vill skriva allt, om allt.
Men jag censurerar mig själv.

Och ibland undrar jag om det är särskilt sunt att jag tycker så obeskrivligt mycket om dig helt plöstligt, från ingenstans.
Eller om jag fortfarande hade tyckt att det var kul att träna om det inte varit för alla arga veckobrev.
Ibland undrar jag om alla andra människor är lika konstiga som jag. Kanske är det bara så att jag uppfattar mig själv som konstig eftersom jag inte kan läsa andras tankar?

Jag tror att alla människor är ganska konstiga. På olika vis. Det är det jag vill tro åtminstone.

Jag hamnade i ett sånt där läge igen, när jag inte vet vilken låt jag ska välja.
Det blev Romeo and Juliet av the Killers.

And a love struck Romeo, sings the streets a serenade,
Laying everybody low, with a love song that he made
He finds a convenient street light, steps out of the shade
'n' says something like, "You and me babe, how about it?"

Det känns som om jag väntar på någonting.
Jag hoppas att det inte är på dig, du lär inte logga in idag.

Ge Mig en chans
Att drömma om ibland
Någonstans
I nästa liv…

Tänk om jag skulle sluta tänka på vad jag skriver, bara låta fingrarna glida över tangenterna,
vad skulle jag skriva då?
Säkerligen en massa sanningar, om en massa olika saker.

Förlåt för att jag är otacksam och förlåt att för att jag saknar min elevhemssäng, men det är bara för att den är mjukare.
Och för att den är närmare... allt.
Jag borde sova och jag ska sova, snart. Väldigt, väldigt snart.