Jag dricker havremjölk.
Med chokladsmak.
Det smakar... okej.

Jag försöker plugga inför lektionen i anatomi imorgon.
Men ingenting går in,
som om någon gett mig en elstöt
och jag i rädsla för en ny inte klarar fokusera på informationen.
Så den fastnar inte. Det går inte.

Jo mer jeg tenkte på livet
Jo mer ble tankene gale
Og huet fylt av dritt når jeg lot tankene fare
Ble nummen av å ligge altfor lenge der inne
Hva var grunnen til at noen ville stenge meg inne?
Dekke over meg
Og hva kan få meg
Til å tenke at all right
Nå går det vår vei

Och eftersom mitt självförtroende helt är byggt på hur jag presterar och det varje gång jag underpresterar görs till en jättestor grej så är mitt självförtroende i bott.
Och när jag väl läser i häftet så blir ångesten ännu större, jag tänker bara på alla jävla mejl,
på hur lite jag vill.
Jag vet att jag måste skärpa mig.
Det är bara det att jag inte ritkigt orkar.
Jag vill bara bort.
På samma sätt som när hemlängtan bara blir starkare av att veta att det bara är några dagar kvar tills man får åka hem,
så blir oviljan större ju mindre tid som är kvar.
Och jag tror inte att det har med vitaminbrist att göra...

Har mest av alt lyst til å legge på røret
Har mest av alt lyst til legge meg og slippe å høre
Har mista alt av få krefter
Kan’ke få stort færre
Men trøsten er at ingenting kan gå stort verre
Med en så stor verden som vitne
Vil jeg sverge en ed
Selv om løfter er det verste jeg vet
Jeg lover aldri mer
Å la den depressive delen av meg
La den depressive djevelen få no glede av meg