Det känns som att jag borde släppa taget.
Innan det är försent.
Innan mitt fiktiva hjärta återigen fått sig en liten törn.
Innan huden runtom hunnit tjockna ännu mer,
blivit läderartad och ogenomtränglig.

Men någonting inom mig skriker att jag ska hålla kvar.
För han kan vara rätt.
För han kanske, kanske, kanske, kan tycka om mig tillbaks.
Men troligtvis inte.
För att jag tycker om honom, för att han bär på trygghet,
för att det är det jag behöver.

När alla lyssnar på dig
Kan du beskydda mig?

Jag orkar bara inte med ett brustet hjärta igen...