När jag stod där idag igen och bytte om på toaletten fick jag tillbaks den där känslan jag haft för någon månad sen.
När jag var närapå knäckt, när dräkten hängde tungt på mina axlar och mitt löfte till mig själv var att leta efter lägenheter såfort jag kommit hem.
För jag orkade inte leva så här mer.

Jag ville bara fly från mig själv
Skära bort min otillräcklighet
Men med fläckarna jag gömt
Är redan dömd

Men jag lyckades trycka ner känslan någonstans,
låtsades som att det regnade.
För ibland kan jag vara ganska bra på att inte lyssna på mig själv.
Men vad dum jag var, varför tänkte jag plåga mig igenom ännu ett år, till ingen som helst nytta?
Jag kände att det inte fungerade, att jag var så jävla stressad inuti, aldrig helt avslappnad,
mina tänder blev beviset, de slits gradvis ner.
Jag kände att kroppen inte orkade mer, men jag lyssnade inte.
Men snart är det äntligen, äntligen slut, och det ska bli så jävla underbart.
Jag tar en dag i taget...