Ja, det är lite pinsamt, men jag lyssnar oupphörligt på den.

Sen igår...

På något märkligt sätt har jag fortfarande läsare fastän jag inte skrivit på en månad. Man kan bli självgod för mindre.

Sen senast har inte särskilt mycket hänt. Jag har övningskört som bara fan samt gjort teoriprov och uppkörning. Det gick tydligen rätt bra, för nu är körkortet mitt.

Just nu åtnjuter jag en 1½ veckas fullbokad "semester" och därefter börjar förberedelserna inför mottagningen.

Med andra ord är inte brist på sysselsättning något problem.

Trots tentaångest från helvetet, en 5-timmarstenta och återföreningen med en viskning från förr har jag överlevt.

Vad som är mest imponerande är kanske att viskningen från förr inte har ett blått öga och jag en polisanmälan på mig, men tydligen kan jag sköta mig. Ibland.

Min broder har åkt härifrån också, så jag kan lyssna på Den svenska björnstammen och Lilla sällskapet hur mycket jag vill.

Och vår lägenhet ser ut som satan med smutsdisk, madrasser, filtar och kuddar överallt.

Så kan det gå.

Idag tar småpojkarna studenten, men jag är inte där för jag ska plugga till min tenta imorgon.

Det går sådär.

Jag hälsade på dem i onsdags i varje fall. Det var så förbannat underbart att få träffa dem igen, även om inte elevhemmet är riktigt samma sak när man inte bott där på några år och min och Antons snygga Spiderpig-affisch är nedtagen. För övrigt är dock de svarta klöv-spåren i kol kvar på väggen.

På något vis lyckades de till och med få mig att sakna Budogymnasiet och mitt gamla elevhemsrum.

Som för övrigt Emilio haft det senaste året.

Och när jag satt där i min gamla soffa var det omöjligt att inte minnas allt som hänt innanför dess fyra väggar.

Alla som varit där.

svalkar vinden värmer solen
ser du något bakom molnen
känner du lyckan genom sorgen
jag har inget mer än mina tankar

har fått lovord och mordord piska o morot
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det.

Jag är väl medveten om att jag är pretto när det kommer till mat och matlagning. Jag är kanske till och med åt det fascistiska hållet emellanåt.

Som när jag var på konsum härom dagen och jag råkade ta del av en annan kunds mobilsamtal (kanske mest på grund av att hon pratade väldigt högt)

"Lidl är så jävla bra, jag hatar konsum och Ica, det är så jävla dyrt!!"

Och mitt inre jag skrek att "TYDLIGEN HATAR DU MAT OCKSÅ!"

Nog för att mycket ligger i min uppfostran, men jag känner att ju äldre jag blir ju längre drar jag det. Numer dissar jag inte bara de där vidriga köpe-köttbullarna utan även frysta wokblandningar och färdiga hamburgare och till viss del köpebröd. Ge mig 5 år till så kokar jag säkert min egna buljong och gör egen ketchup. Jag har redan börjat bygga upp ett hat mot köpt majonnäs.

Ensam i regnet.

Följer de vita strecken mellan gångväg och cykelväg

önskar att även mitt liv var ett långt rakt, vitt streck.

Trots min kobenthet är strecket svårt att följa

för mycket alkohol i mitt blodomlopp.

I nyktert tillstånd hade jag kunnat följa strecket

om jag visste hur det gick.

"Älskling, kan vi inte resa runt jorden innan vi skaffar barn?"

säger en röst inom mig när klasskamraterna faschinerat diskuterar sina Nya Zeelandresor.

Är jag redan för gammal? Valde jag för snabbt att bestämma mig för vad jag ville med livet?

I detta tillstånd tenderar livet att gå mellan skrämmande och fantastiskt.

Passar på att smaka på chokladlikören pappa köpte i Tyskland för ett år sedan

vill inte lämna tillståndet

fastän det skrämmer mig.

Den smakar okej

med mjölk.

Sväljer pencillinet med likörblandningen.

Något säger mig att någon med medicinsk utbildning inte skulle uppskatta mitt tilltag.

Jag har ingen medicinsk utbildning, så jag sväljer pencillinet med sprit.

Nu är den snart slut.

Men det finns påfyllning

och "natten är ung" som tjejen vid slussen sa till pojken som tog studenten.

"Folket är törstigt, så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."

Vad har hänt sen senast kanske du undrar. Eller så undrar du inte och behöver således inte läsa mer.

Förutom plugg har jag deltagit i Squvalp och där byggt en båt som inte sjunkit men som var mycket ful, varit på gasque, blivit vald till kassör för min sektion för kommande läsår samt bestämt flyttdatum.

Nu på lördag närmare bestämt. Jag har bott lite för mycket norr om stan de senaste åren, så nu är det väl dags att flytta söder om söder igen. Eller så var det bara att det slumpade sig så. Oklart. Jag kommer dock bo nära Ica Maxi i Nacka, så jag borde inte klaga. Förutom att bussen går 1,2 km från där vi bor. Men det är bara petitesser.

Jag gillar ju att gå. Med tunga matkassar...

Jag borde ta ett ryck och städa vår lägenhet innan visningen ikväll.

Men jag har ingen lust. Ingen lust att visa upp lägenheten heller.

"Var vänlig ta av er skorna i hallen, rör ingenting och stick inte in fingrarna i transportburen för då biter katten av dem."

Stackars katt som kommer få sitta i en transportbur i en halvtimme medan okända människor klampar omkring.

Kanske kan jag ha honom på balkongen och hoppas att ingen idiot öppnar den. Eller snarare sitta på vakt utanför.

Eller skriva en mycket arg lapp.

Men städa var det först ja!

Om jag inte packar upp alla kläder jag köpt på min spontana shoppingtur istället.

Kände mig överlycklig när jag utanför h&m märkte att jag fått en klännign gratis då de glömt slå in den.

Ja, jag är en snål och elak människa.

När jag lyfter upp gitarrfodralet minns jag alltför väl de där dagarna i skolan man hade både gitarrlektion och gympa och fick försöka tråckla sig in i skolbussen med fodralet, gympapåsen och ryggsäcken.

Det är tungt. Och otympligt.

Alla strängar har hunnit stämma om sig lite på det år som gått.

Jag har inga naglar att spela med, de har flisats sönder.

Men jag spelar, och det låter emellanåt förjävligt, men fingrarna lär sig snart igen att hitta rätt.

Minns hur min gitarrlärare försökte skrämma mig med att

"det tar kortare tid än man tror innan man är nere på 'lilla snigeln'-nivå igen"

vet inte om han trodde det var sant själv, men jag vet att han hade fel.

Det låter inte så fint som det gjorde på den tiden

när jag funderade på att söka in till Södra Latin,

men det låter helt okej för att spelas av någon med otränade fingrar som inte rört en gitarr på ett år.

Jag ogillar förmågor man måste träna ständigt. Jag önskar att det vore lite mer som cykling,

man lär sig det en gång, så är det klart.

Man tränar upp sin kropp en gång, sen är det klart,

det spelar ingen roll om du väljer att lägga av helt i två år, de synliga magmusklerna sitter kvar på samma ställe som du lämnade dem. Men så är det ju inte.

Jag har otränade fingrar med korta naglar och en 12 kilo tyngre kropp som inte längre är tränad. Men det blir bättre om man inte ger upp har jag märkt.

Now when I'm standing still and others start to move
It's like a magic pill, I float right out the room
And I'm standing on the roof and searching for my car
But my legs refuse to move so I lasso me a star

Put on my rollerskates and go
Out into the space
I do not know where
But I go there with you

Jag försöker ta igen mina synder och har tränat hela två dagar i rad. Nu sitter jag som en död fisk och stirrar framför mig med gapande mun (ja, den var öppen på riktigt nyligen).

Annars händer väl inte så mycket. Förutom att jag har fått en galen katt som tycker om tops och rinnande vatten och som lyckats ramla ned i både badkar och toalett.

Men det är smällar man får ta om man är en katt som tycker om att balansera på handfatskanten, eller bara hoppa över den där väggen som skiljer en från det rinnande vattnet. Lyckligtvis är jag ingen katt.

I övrigt är jag dålig på att blogga och sköta det där med socialt liv. Jag träffar mest de där jag går i skolan med, och de där jag bor med (det vill säga David och katten) och de där jag tränar med, när jag nu tränar. Och så bloggar jag typ någon gång ibland. Varannan vecka. Högst. Om jag är full.

Jag tänker inte lova någon förändring när det kommer till bloggandet heller.

Jag har fastnat i pocketträsket.

Och jag har hittat en billig bokhandel nära Gamla Stan

"Tag 3, betala för 2" gör att jag aldrig kommer därifrån utan åtminstone tre böcker.

Jag läser bara böcker en gång.

Sen får de stå där i min bokhylla och samla damm.

Vad jag ska göra med dem vet jag inte.

Min bokhylla börjar för övrigt bli överfull av all kurslitteratur jag av olika anledningar inte har sålt.

Mest beror det på att jag tror att jag kommer ha användning för dem, eller inte klarat kurserna de hör till än.

De urlästa pocketböckerna som står där tror jag inte att jag kommer ha någon användning av alls. Någonsin.

Jag påmindes precis om hur roligt man kan ha med radbyten.

Citerade tankegånger från bussen hem:

"Jag blir så poetisk när jag blir full

tänk om man kunde tjäna pengar på att skriva poesi.

Då hade jag hoppat av KTH

och supit på heltid."