En gång för några år sedan sa en person till mig att man inte ska tycka illa om någon man varit tillsammans med eftersom man någon gång tyckt om den personen väldigt mycket, och att då tycka illa om den är detsamma som att idiotförklara sig själv för att man hade de känslor man hade. Och ja, i det fallet hade hon rätt och även när jag försökte hittade jag inget annat fel med personen i fråga förutom att han var ryggradslös (vilket i och för sig är ett relativt stort fel om man tänker efter). Problemet är dock det motsatta i det senaste fallet. Jag kan inte hitta en enda bra egenskap hos människan ens när jag försöker. Jag måste helt enkelt ha lidit av sinnesförvirring som varade i några månader.

Detta är någonting som stör mig. Att jag på något vis gjort ett val jag i efterhand inte förstår eller ens känner att jag kan stå vid, utan mest vill ignorera och glömma bort. Inte för att jag tänker på det så ofta, men när jag av någon anledning blir påmind väller en frustration upp inom mig. Så länge ingen påminner mig låtsas jag mest som om det aldrig någonsin hänt.