En helt ny situation i mitt liv har uppenbarat sig.
Länge har jag förnekat det, men idag insåg jag att det nog faktiskt ändå är så. Det är inte alls något jag är van vid, jag har aning aning om hur jag ska förhålla mig till det.
Det är sånt som händer andra, inte mig.

Jag vet ungefär hur jag hamnade här,

men hur jag ska komma härifrån känns som ett olösligt mysterium.

Det stressar mig, fastän jag vet att stress nog bara lär ha motsatt effekt.

Fasrän det inte ens är någonting som krävs av mig känner jag mig sämst.

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån…

Lägg dig ner i gräset nu
Du är så varm här
Jag vill ha min tunga där
du är, så nära att du blir våt
men så nära får ingen gå…

Och jag tänker alldeles för mycket, försöker utvärdera alla känslor, allt jag tänker.

Istället för att bara ta det lugnt och leva i nuet ser jag 5 år fram i tiden och försöker utvärdera om det jag ser är någonting som verkar bra.

I've been walking around all day,
Thinking.
I think I have a problem,
I think I think too much.
I've been taught to hold back my tears,
And avoid them.