Att gå omkring på SU känns obehagligt.

Fastän risken att vi ska stöta ihop är minimal.

men den finns där.

Vågar inte se mig om.

Mer otippade möten har ägt rum.

Otippade.

Stockholms universitet är för typiskt,

där kommer vi aldrig ses.

Men när jag minst anar det,

på en nattbuss någonstans, en kryssning eller när jag bara sitter i en park med vänner.

Då kommer vi ses.

Fastän du nästan aldrig ens vågar dig utanför dina fyra väggar.

Du kommer inte få någon kram,

inget förlåt.

Kanske en arg blick.

Kanske en vass kommentar om du kommer alldeles för nära.

Det fanns en tid du kunde komma undan med att skratta och krama mig när jag var arg,

men vet du vad?

Den tiden är sen länge förbi.

Du kan gråta mitt på gatan
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Du får passa dig som satan
för jag glömmer aldrig bort vart du bor
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej, nej
jag glömmer aldrig bort vad du gjort

I samma låga skor
och leendet du log
Såhär kan det inte va
Såhär kan det inte va
Bjuder på cigg igen
men nu så fienden
Säger att allt är bra
Hur fan kan du spela glad