Man kommer till den där punkten när man känner att:

"Åh, vad skönt det ska bli att få vara ensam, noppra bort de hårstrån som växt ut utanför mina ögonbryn."

Eller:

"Åh, nu kan jag sitta och se på 2 avsnitt paradise hotel i rad och sticka!"

Så blir man ensam igen. Så känns det nästan lite skrämmande och tomt och man sitter mest som en säck potatis på sin stol och laddar knappt fungerande sidor till fördärvelse.

Men det är nog bra tror jag, det hade ju varit värre om jag känt att jag velat sitta ensam för alltid. Och inte saknat alls.

Se på mig nu, vad tycker du?
Ensam är stark, vilket jävla skitsnack
Självdestruktiv, allting har sitt pris
Ingen lever ditt liv och luften är fri