Sitter i en tyst och tom lägenhet ute i Haninge.

Det är underbart.

Långt, långt borta från den människa jag retat mig på i månader.

Borta från hatthyllor fyllda av strumpor och djupa suckar så fort jag måste laga mat.

Det var inget större fel att bo där större delen av tiden, jag gillade det till och med, fram till för några månader sen. Efter det blev vi en extra, en för mycket, som tog alldeles för mycket plats.

Men nu slipper jag det. Nu är jag tillbaks i Haninge igen. Det känns skönt och tryggt.