ett liv

Jag har precis missat tunnelbanan.

Jag börjar gå mot andra änden av perrongen.

I mitten av den står en tjej och en kille.

Hon skriker åt honom

 

"DET RÄCKER NU!"

 

knuffar honom mot kanten, mot spåret.

Inte lagom hårt för att knuffa ner honom, men lagom hårt för att tvinga honom ta flera steg bakåt.

Jag ställer mig villrådig några meter ifrån, funderar på om jag ska våga gå förbi. Är rädd att få honom knuffad på mig och ramla ner på spåret, är rädd för att stöta i henne och få hennes vrede riktad mot mig istället.

Till slut smiter jag förbi bakom honom. Det går bra. Jag fortsätter till andra änden, sätter mig ner på en bänk.

 

Undrar hur deras slagsmål utvecklats, kikar dit.

Han står ytterst på perrongkanten. Ryggen mot spåret. Funderar över varför han står sådär, hur han vågar. Själv har jag utvecklat något fobiliknande för de där spåren.

Tittar bort. Tittar tillbaks.

Ser hur han hoppar ner.

Vad fan gör han?

Ser hur hon hoppar efter, en tredje människa flyger också ner. Snart kommer tåget.

 

Borde jag göra någonting? Borde jag springa dit? Varför gör ingen någonting? Varför gör inte jag någonting?

 

Paralyserad.

Stirrar.

Det är inte sant, de kommer hoppa upp snart.

De drar i honom. Han vill inte. Står som en stenstod kvar.

En kvinna går förbi mig "jag ska ringa!" säger hon "jag ska säga att det står någon på spåret!"

Så försvinner hon, åt motsatt håll mot det jag trollbunden ser åt.

 

Vi är för många. Vi är alldeles för många här. Ingen kommer göra någonting, för vi är alldeles för många här. Varför gör jag ingenting?


Jag reser mig tafatt upp, håller ryggsäcken i ena axelremmen, börjar långsamt gå ditåt.

 

"GÅ BORT DÄRIFRÅN! TÅGET KOMMER! GÅ BORT DÄRIFRÅN!"

 

mannen några meter ifrån mig ropar åt dem.

Jag kan höra tåget komma. Det enda som upprepas i mitt huvud är:

 

"Jag kommer se någon dö. Jag kommer se flera dö."

 

Vet inte om jag ska titta bort eller inte, om jag ska fortsätta ditåt eller tillbaks.

Om jag ska blunda.

Jag mår illa nu.

 

Då ser jag hur de äntligen flyttar sig, hur den första flyger upp, den andra, den tredje har precis fått upp benen på perrongen när man kan se tåget.

De landar i en hög på stengolvet.

Vet inte om jag bör stanna eller åka.

Jag sätter mig stirrig på tåget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0