Hopplöst.
Allting känns bara så jävla hopplöst.
Jag tror att jag är på samma plats som jag var på när allting bara rämnade under mina fötter.
Jag vill bli ett litet barn igen, bli omhändertaget,
att leva är för påfrestande.

Det sägs att man kan styra sina känslor,
att man kan välja att inte vara ledsen.
Men jag antar att jag inte har den förmågan,
för jag skulle aldrig någonsin välja att må så här.
Att vara såhär.

Jag försöker att hitta sätt att komma runt smärtan,
det lindrar för stunden.
Men efteråt blir jag ännu tommare,
ännu ledsnare
ännu mer värdelös.

När människor kommer på mig ber de mig sluta.
Det gör jag,
men det finns alltid nya sätt.
Varje gång tror jag att jag hittat ett sätt som ska göra mig mindre trasig,
mera hel.
Men efteråt inser jag alltid att det inte hjälpt.