På något vis tror jag att jag delvis lyckats släppa det jag så hjälplöst klamrat mig fast vid de senaste månadera.
Jag har hittat något annat jag försiktigt sträcker mig efter.
Bara en liten del håller sig kvar,
vägrar släppa.
Kommer kanske alltid vägra släppa taget.
Jag vet inte.

Jag saknar,
men inte på samma sätt som tidigare,
inte efter samma sak.
Inte destruktivt,
utan hoppfullt.

Jag tror att jag typ saknar dig... lite.