Jag var ute och sprang.
Det hjälpte ett tag,
men nu börjar äckelkänslan smyga sig tillbaks
klibba sig runt mig.
Jag vill skrapa bort den,
men det är försent.
Man kan inte göra gjort ogjort.
Man kan inte gå tillbaks till det man var hur som helst,
för minnena är kvar,
hindrar.
På samma sätt som man inte kan få sagt osagt.
Ändå kommer ord ut när de inte borde
och stannar kvar när man vill yttra dem.
Ingen vet allt förutom jag,
någon människa här och där vet något.
Jag önskar att det fanns någon som visste precis allt
som kunde klappa mig på huvudet och säga:
"Men Sofie, det gör ingenting!"
Men nu vet bara jag,
och jag tycker att det gör massor.